Idag är det Lucia. Det är en mysig högtid som handlar om att äta lussebullar, pepparkakor och titta på sjungande människor omgivna av levande ljus. Längst fram i tåget ska det stå en vacker kvinna med ljus i håret, hon som kallas Lucia – ljusets drottning.

Sveriges befolkning är otroligt känsliga när det kommer till just Lucia. Det är det här med traditioner. Som ju inte bara får ändras på hur som helst, eller hur? Debatter om pepparkaksgubbar, Lucias hudfärg, huruvida traditionen är kristen eller hednisk med mera med mera har rasat de senaste åren – ivrigt påhejade av medierna. Det känns som om vi borde ha viktigare saker att bekymra oss om. Att få samhällets utveckling att gå framåt exempelvis och låta de bra delarna av våra traditioner följa med.

Jag tycker om Lucia, missförstå mig inte, jag firar, jag myser, jag kan sångerna. Jag tycker det finns ett värde i alla högtider som ger människor en anledning att bli lite glada och få kalasa lite mitt i den grå vardagen. Men det finns en poäng med att utmana normerna som omgärdar själva föremålet för högtiden Lucia.

När jag var tonåring (för inte alltför länge sedan) hade min högstadieskola ett ganska brutalt system för att kora den där ljusdrottningen. Varje niondeklass, A-F, fick rösta fram en kandidat som representerade klassen i Lucia-valet. Rösterna räknades genom namnuppskrivning av alla tjejer i klassen på tavlan och streck som målades under. De utvalda klassrepresentanterna fick sedan ta en porträttbild som förstorades upp och hängdes sida vid sida i en korridor där alla passerade och kunde betrakta Lucia-kandidaterna. Det handlade inte om sång. Lucia sjöng nämligen inte på min skola utan skulle bara stå där och se vän ut, medan skolkören sjöng bakom henne. Det var alltså helt enkelt en ren och skär skönhetstävling sanktionerad av skolledningen.

Den här traditionen var starkare förr, då korades alla städers Lucior genom bildvisning i tidningen där lokalbefolkningen fick rösta på den vackraste av dem. Idag lottas det istället i många städer, men visst finns det fortfarande städer som fortfarande inte ser det motsägelsefulla i att omvandla en högtid som handlar om hopp och förtröstan till en skönhetstävling. En skönhetstävling som fastställer ideal och underblåser tjejers dåliga självförtroende.

Jag hoppas att det här sättet att betrakta korandet av Lucia är på väg att försvinna. Det finns många positiva tendenser, det lottas, människor med olika etnisk bakgrund deltar i tågen tillsammans, det rappas på Lucia i SVT… Det upprör många människor som fått för sig att traditioner (även de som är kränkande och uppmanar till stereotypa könsbilder) inte får förändras, just för att de är traditioner och traditioner är per definition bra. Eller?

I sin julkatalog i år låter ICA en mörkhyad pojke agera Lucia. Jag tycker det är helt fantastiskt. Låt oss vända uppochner på normerna. Det är först då de blir tydliga. Det är först när de blir tydliga som vi ser det ologiska med att hålla fast vid dem. Det är först då vi kan förändra samhället. Låt de som vill fira, fira och de som vill låta bli, får låta bli. Vi behåller de positiva delarna av våra traditioner utan att göra dem exkluderande och trångsynta. Låt Lucia stå för ljus och hopp, det spelar väl ingen roll vem personen i ljuskronan är? Och så kan vi fortsätta äta lussebullarna också, de är bra.

/Malin Nilsson