Trots att Sverige anses vara ett jämställt land i jämförelse med andra länder har även vi långt kvar till jämställdhet. Exempelvis måste kvinnor, och framförallt kvinnors arbete, börja värderas mycket högre. Det hävdar Fanny Milstam, VFU-student på Örebro Rättighetscenter.

Idag är det 8 mars, Internationella kvinnodagen. Det är en dag som på många sätt är värd att fira och uppmärksamma. Det finns mycket som blivit bättre för kvinnor under många år. Sverige låg förra året på fjärde plats i en undersökning genomförd av World Economic Forum, över världens mest jämställda länder. I beräkningen togs hänsyn till utbildning, hälsa, ekonomi och politisk makt. Det är dock viktigt att inte blunda för att det också finns mycket kvar att göra och mycket kvar att kämpa för, även i Sverige. Utvecklingen mot jämställdhet i Sverige går alldeles för långsamt. Kvinnor och kvinnors arbete måste värderas mycket högre än vad som är fallet idag.

Till att börja med arbetar kvinnor gratis efter klockan 16:00, medan män får lön hela dagen fram till klockan 17:00. Det framkommer i en kampanj framtagen av initiativet Lön hela dagen. Kampanjen bygger på uppgifter från Medlingsinstitutets rapport om löneskillnader förra året. Det innebär alltså att kvinnor som grupp varje arbetsdag tjänar lön för en timme mindre än män som grupp. Anledningarna till detta kan vara många olika. Kvinnor arbetar deltid i betydligt större utsträckning än män, vilket är en viktig orsak. Så sent som 2013 arbetade 30 % av kvinnorna deltid, medan det bland männen endast var 11 % deltidsarbetade.

Vidare är det välkänt att kvinnodominerade yrken (exempelvis lärare, sjuksköterska och socialarbetare) har lägre löner och sämre löneutveckling än mansdominerade yrken (exempelvis läkare, ekonom och systemutvecklare). Det är förstås också en viktig förklaring till de stora skillnaderna i löner. Det är orimligt att det ser ut på det viset och det är något som måste förändras. Det är också tydligt att det måste göras mer än vad som görs idag för att inte utvecklingen mot jämställdhet ska gå alldeles för långsamt eller avstanna. Enligt dagens prognoser kommer det ta ända till år 2050 innan vi når jämställda löner mellan kvinnor och män. 

Fortsättningsvis handlar problemen med ojämställdhet och könsdiskriminering på arbetsmarknaden ofta om normer, på så vis att förväntningar på hur kvinnor ska vara och vad kvinnor ska ha rätt till styr kvinnors möjligheter och påverkar jämställdheten i samhället. Som exempel förväntas kvinnor i högre utsträckning än män dubbelarbeta genom att ta det största ansvaret för hemarbetet trots att de samtidigt lägger mycket tid på förvärvsarbete. Normer påverkar förstås även män, då de styr mäns möjligheter och försvårar för män att göra sådant som anses kvinnligt, exempelvis att prata om känslor och ta hand om barn i samma utsträckning som kvinnor tillåts göra. Detta är oerhört problematiskt då människors frihet begränsas av vilket kön de tillhör eller anses tillhöra. Ett exempel på hur detta tar sig uttryck är att kvinnor förväntas ta ut största delen av föräldrapenningen – vilket de ofta också gör eftersom det i regel lönar sig mest för familjen. År 2013 tog kvinnor ut 75 % av dagarna med föräldrapenning och männen endast 25 %. Även om det har blivit bättre är det, utifrån detta, tydligt att vi inte lever i ett jämställt land. Normer kan vara väldigt fasta och svåra att förändra, vilket alltså är ytterligare ett argument för att det inte går att blunda för den ojämställdhet som finns, och tänka att det kommer lösa sig av sig självt. Det kommer det inte, om vi inte kämpar aktivt för att förändra de normer som finns och som leder till ojämställdhet och i vissa fall könsdiskriminering.

En invändning mot allt detta är att kvinnor och män på många sätt kan vara olika och vilja prioritera olika saker i livet. Det är möjligt att många kvinnor vill ta ut majoriteten av dagarna med föräldrapenning medan män inte vill det, att kvinnor hellre arbetar deltid och att kvinnor hellre vill arbeta med yrken som ger sämre betalt, trots att de skulle kunna välja yrken som gav bättre lön. Så kan det förstås vara – att det handlar om kvinnors och mäns olika val i livet, och att det får konsekvenser för möjligheten till jämställdhet och jämställda löner i Sverige.

Problemet med detta synsätt är dock att det inte bara handlar om mäns och kvinnors fria vilja och möjligheter att ta egna beslut. Det handlar nämligen om strukturell diskriminering av kvinnor. Det innebär exempelvis att kvinnor har svårt att få annat än deltidsarbeten trots att de helst vill arbeta heltid. Det kan också innebära att kvinnor inte enbart får lägre löner för att de väljer sämre betalda arbeten inom kvinnodominerade branscher, utan att de får lägre löner för att de är just kvinnor. Det finns personer som förespråkar att fler män ska börja arbeta inom kvinnodominerade branscher för att höja dessa yrkens status. Ett sådant synsätt befäster synen på kvinnor och män som ojämlika – i stället för att lösa problemen med den strukturella diskrimineringen mot kvinnor. Yrken som domineras av kvinnor måste börja värderas högre, särskilt när många av dessa yrken är lika viktiga för samhället som mansdominerade yrken med betydligt högre lönenivåer. Arbete kan inte enbart värderas utifrån ekonomiska faktorer eftersom det finns många andra värden som har lika stor betydelse. Det som anses kvinnligt måste få högre status i sig – inte genom att det blir mer manligt.

Avslutningsvis kan konstateras att Sverige är ett jämförelsevis bra land för kvinnor att leva i, men att även Sverige har långt kvar till faktisk jämställdhet. Det går inte att tro att ojämställdhet är ett problem som kommer lösa sig av sig självt. Det krävs att de normer och strukturer som ger män och kvinnor olika möjligheter i samhället ifrågasätts på allvar. Ett sätt kan vara att börja värdera kvinnors arbete för vad det faktiskt är värt – och jämna ut lönerna mellan de kvinnodominerade och mansdominerade yrkena. Visst kan det vara önskvärt att arbetsmarknaden inte är segregerad mellan könen, men en mer uppblandad arbetsmarknad ska inte vara en förutsättning för att kvinnor ska få den status och den lön de förtjänar.

Fanny Milstam
Örebro Rättighetscenter