Idag uppmärksammar vi en av Sveriges nationella minoritetsgrupper, tornedalingarna. Så sent som 2014 fick tornedalingarna en egen officiell dag att fira. Dagen till ära kan det vara värt att hissa tornedalsflaggan, meänflaku, med tre vågräta streck i färgerna gult, vitt och blått.
I dag har elever rätt till modersmålsundervisning och får prata vilket språk de vill i skolan. Så har det inte alltid varit. I slutet av 1800-talet skedde en försvenskning av svenska skolor. Det ledde till att skolbarnen inte tilläts prata finska – varken i klassrummet eller på rasterna. Syftet med bestämmelsen var att den finska kulturen och det finska språket inte skulle spridas i landet. Detta fick negativa konsekvenser för bland annat tornedalingarna eftersom det inskränkte deras rättigheter och möjligheter att bevara den egna kulturen. Det var inte förrän på 1950-talet det blev tillåtet att tala finska på rasterna och ytterligare några år senare det blev möjligt att lära sig finska i skolan. När modersmålsundervisningen startade i svenska skolor på 1970-talet var det enbart standardfinska som erbjöds, inte meänkieli, som är minoritetsspråk för tornedalingarna. Som tur är ser det inte ut så längre. År 1981 bildades Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T). Organisationens syfte är att bevara tornedalingarnas språk och kultur.
Idag bor det uppskattningsvis 50 000 tornedalingar i Sverige och de flesta bor i Norrbotten. Det finns sex kommuner som fungerar som förvaltningsområde för meänkieli; Gällivare, Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Flertalet landsting i landet fungerar även som förvaltningsområden för meänkieli, finska och samiska. Inom dessa förvaltningsområden finns särskilda rättigheter för minoritetsgrupperna, exempelvis rätten att få kommunicera på sitt eget språk i kontakt med myndigheter.
I Sverige antogs 2010 lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, som kom till för att stärka skyddet för de nationella minoriteterna. De nationella minoriteterna i Sverige är tornedalingar, sverigefinnar, samer, judar och romer. Skyddet innebär bland annat att diskriminering av minoriteterna ska motverkas, att de ska få större inflytande samt att bevarandet av minoritetsspråken ska främjas. Att detta skydd införts kan bland annat motiveras med att dessa grupper har funnits i Sverige under lång tid och har en önskan att behålla en kulturell identitet som annars riskerar att utarmas om skyddet inte finns. Att ha dessa rättigheter och få detta skydd när rättigheterna hotas är viktigt för att de nationella minoriteterna ska kunna känna sig hemma i Sverige. Det är ett sätt för Sverige att främja de mänskliga rättigheterna för grupper som riskerar att bli särskilt utsatta.
Vill du veta mer om hur försvenskningspolitiken påverkat tornedalingarna i historien? Se denna föreläsning, ”Orden som ännu doftar – om kampen för språket i Tornedalen”. Föreläsningen är anordnad och inspelad av studieförbundet Sensus.
