I onsdags kväll belyste UR:s program Om Idrottens himmel och helvete problemen med könsdiskriminering inom ungdomssporten och lyfter fram de starka attityderna kring vilka sporter som anses vara manliga samt kvinnliga.
Det kan tyckas vara självklart att ett barn, oavsett kön, ska få hålla på med den sport hen tycker om. Programmet visar dock tydligt att så inte är fallet, att barn som utövar sporter som inte överensstämmer med förväntningarna får uppleva kränkningar, hat och utsatthet. Har vi verkligen inte kommit längre än så?
Ett genomgående tema i programmet är att det tydligt belyser hur barn och ungdomar får uppleva olika sorters sanktioner för att den sport de utövar inte anses var accepterad för det kön de tilldelas. Tjejerna som åker skateboard vittnar om hur de fått höra sexistiska kränkningar, föräldrarna till pojken som håller på med hästsport får frågor om sin sons sexuella läggning och fotbollstjejerna som har klippt av sig håret får konstant bevisa att de är just tjejer. Så mycket energi läggs på att påminna dessa personer om att de inte håller sig inom den mall de bör och att de borde tänka om.
När någon hela tiden blir straffad för att inte passa in är det inte så konstigt att hen inte orkar med att sticka ut i längden, detta leder i sin tur till att värderingarna och attityderna upprätthålls och kvarstår. Det är inte ett barns ansvar att kunna stå ut med det här för att fortsätta med sporten, det är inte ett barns ansvar att förändra könsnormerna och det är inte ett barns ansvar att förstå att en idrott eller en sport aldrig är betingat av ett visst kön. Det är de vuxna som har ansvar för att dessa värderingar ändras och för att visa att kränkningar aldrig är okej. Vi måste försöka skapa ett samhälle där barn kan få utöva vilken idrott de vill utan påtryckningar att de ska passa in i en viss mall. Ett samhälle där alla får vara med.
