Den 9 oktober är minnesdagen för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln. Med denna artikel vill vi på antidiskrimineringsbyrån Örebro Rättighetscenter uppmärksamma kopplingarna mellan slavhandeln och den rasism samt etniska diskriminering som gruppen afrosvenskar utsätts för idag.
Den transatlantiska slavhandeln pågick från början av 1600-talet fram till slutet på 1800-talet. Under denna period tillfångatogs och förslavades runt 12 miljoner människor från olika länder i Afrika. De europeiska stormakterna spelade en aktiv roll i slavhandeln genom att bidra med både medel och initiativ.
År 1646 startade den första svenska slavhandelsexpeditionen. Kort därefter bildades Svenska Afrikakompaniet med kungligt privilegium från drottning Kristina. 1784 blev Sverige med egen koloni då Gustav III lät köpa ön Saint Barthélemy från Frankrike. För de människor som tillfångatogs som slavar väntade ett liv där de betraktades som handelsvaror och behandlades som djur.
Den första stora antislaverirörelsen bildades 1787 i England. Det dröjde dock fram till 1807 innan slavhandeln förbjöds i landet och ytterligare 40 år innan Sverige officiellt förklarade slaveriet avskaffat. Då var vi bland de sista länderna i Europa att göra detta.
Att slaveriet kunde pågå så länge berodde på att människor med makt tjänade på slavhandeln. Handeln rättfärdigades genom en nedsättande syn på afrikaner som ett ”primitivt” ”naturfolk”, vilket ytterligare förstärktes när Linné introducerade sin raslära på 1800-talet. Trots att vetenskapen visat att ”raser” inte existerar i människosläktet, så lever idén och arvet från den transatlantiska slavhandeln vidare i dagens rasism och den strukturella diskrimineringen av gruppen afrosvenskar.
Afrosvenskar är den minoritet i Sverige som är mest utsatt för hatbrott. Hatbrott med afrofobiskt motiv har till och med ökat med 40 % i Sverige sedan 2008. Undersökningar som studerat upplevd diskriminering bland utrikes födda, visar att gruppen afrosvenskar rapporterar den högsta andelen upplevd diskriminering. Trots detta är det ytterst få som anmäler diskrimineringen, vilket bland annat beror på misstro till polis och rättsväsende. Diskrimineringen sker inom samtliga samhällsområden. Undersökningar visar till exempel att personer med afrikansktklingande efternamn får söka i snitt 3 gånger så många jobb som ”majoritetssvensken”. Bostadssituationen är starkt segregerad och den gemene afrosvensken bor i hyresrätt i områden med hög andel utrikes födda.
Det här är bara några exempel på den utbredda diskriminering och marginalisering som riktas mot gruppen afrosvenskar. Vi måste ta vårt ansvar i samhället och lära oss mer om Sveriges roll historiskt i slavhandeln. Då ökar medvetandet om de kopplingar som finns mellan denna period och den rasism och etniska diskriminering vi ser idag. Inte minst är det viktigt med tanke på dagens opinion att vi står enade bakom rättsnormen om alla människors lika värde.
CAMILLA BERGSTRÖM, ÖREBRO RÄTTIGHETSCENTER
(Debattartikeln är publicerad i dagens ETC Bergslagen)
